Pesten / Digerdöden / Black Death / Yersina Pestis

Ordinarie pris 215 kr

Inklusive moms. Frakt beräknats i kassan.

 

GiantMicrobes är mjukdjur som ser ut som små, små mikrober - bara det att de är förstorade sådär en miljon gånger. De ger bokstavligen ett ansikte åt förkylningen, fotsvampen, hostan, den dåliga andedräkten eller vägglusen. Varje GIGANTmicrobe är mellan ca 38-50 cm. De små 10-20cm. Med följer ett foto på hur den riktiga mikroben ser ut samt en kort information på engelska.

Ursprungligen skapade i USA att användas i undervisningssyfte, har GIANTmicrobes nu blivit storsäljare i museishoppar, apotek, bokhandlar och designbutiker världen över.

GIANTmicrobes är ett roligt verktyg i undervisningen om hälsa och sjukdomar, men även en uppskattad gåva som passar alla åldrar. Definitivt roligare än ett krya-på-dig kort till en sjuk vän.

-------------


Digerdöden

 

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Engelskspråkig karta över pestens utbredning i Europa.

Digerdöden, också kallad svarta döden eller den stora döden, var en zoonotisk pandemisk sjukdom under medeltiden som i genomsnitt dödade var tredje person i Europa och i stort sett alla som smittats. Den allmänt accepterade teorin är att digerdöden var ett mycket omfattande utbrott av pest.

Namnet "digerdöden" kommer från fornsvenskans digher som betyder ’stor’, belagt första gången på en gotländsk grav från 1300- eller 1400-talet.[1] I andra delar av Europa benämns katastrofen ofta med en ordkombination som inkluderar ordet svart. Kanske syftade detta på någon av de fysiska förändringar som skedde efter att en person hade insjuknat – antingen på bölderna eller på fläckarna som kunde uppträda i ett senare stadium av sjukdomsförloppet.

Alla de tre formerna av pest – böldpest, lungpest och blodpest – förekom under digerdöden. Dödligheten i böldpest varierade mellan 30 och 70 procent medan den vid de båda andra formerna var nära nog hundraprocentig. Pesten började i Kina 1334 och spred sig sakta västerut via de handelsvägar som etablerats och som var en länk mellan öst och väst. År 1346 var pesten framme i Egypten och Syrien för att via Krim nå Europa. Våren 1347 anlände pesten till Konstantinopel och på hösten nådde den Messina på Sicilien, troligen tillsammans med två fartyg från Kaffa på Krim.

 

Innehåll

  

 

Orsaken till pesten[redigera | redigera wikitext]

Yersinia pestis.

Pest orsakas av bakterien Yersinia pestis som i första hand angriper gnagare, framförallt råttor men också hamstrar och ekorrar. Bakterien överförs i mindre utsträckning från råttor till människan genom direktkontakt utan framför allt genom pestloppan Xenopsylla cheopis. På medeltiden var det framför allt svartråttan (Rattus rattus) som var värd för bakterien. Den kallas också för hus- eller skeppsråtta och levde i nära anslutning till människornas bostäder. Loppan angriper vanligtvis inte människan, men kan göra det om råttan dött och blivit kall – och råttor kan dö i pest. Den söker sig då till en levande, varm kropp i närheten. När människorna väl blivit sjuka överförde de smittan till varandra.

Ny forskning har visat att en varm kropp kan utgöras av nästan vilket annat djur som helst. Tidigare trodde man inte att lopporna skulle angripa pälslösa djur men senare forskning visar att de dras direkt till värmekällan och på så vis kan smitta djuren via närkontakt. Detta var dock mycket ovanligt och inträffade bara med ett fåtal arter av småfåglar i Italien. Bakterierna spreds främst inom arten då de oftast levde i flockar.[2]

År 2011 trodde sig en grupp på 16 vetenskapsmän kunna slå fast att det är Yersinisa pestis som var orsak till pesten. Detta gjorde man efter att ha kunnat återskapa DNA från fyra begravda kroppar från kyrkogården East Smithfield, nära Towern i London. Att sjukdomen fick sådan spridning och hög dödlighet just då ska, snarare än förändringar som gjort bakterien mer aggressiv, ha berott på miljöförändringar med kallare klimat och mycket regn, samt krig med undernäring som följd.[3] I mars 2013 hittades rester av en annan kyrkogård i London i samband med ett järnvägsbygge. Enligt arkeologer kan det vara 50 000 offer som begravts där efter digerdödens utbrott. Nu kan DNA från kropparna svara på fler frågor om pesten. Hittills har tretton kroppar hittats på platsen och förts i väg för tester. [4]

Olika sorters pest och symptom[redigera | redigera wikitext]

Pestoffer begravs i Tournai.

Det fanns huvudsakligen tre former av sjukdomen: böldpest, blodpest och lungpest. Det rör sig dock i grund och botten om samma sjukdom. Böldpest är inte lika dödlig som lungpest, men smittar betydligt fler. En människa som drabbats av böldpest är inte smittspridaren, utan det är lopporna och råttorna. Om alla smittbärande råttor och loppor kunnat elimineras, hade inte den smittade personen varit farlig för sin omgivning. I det andra fallet, lungpest, är det människan som smittar, men vanligen dör man så snabbt att man inte hinner sprida sjukdomen till speciellt många. Om man hade fått böldpest så fick man stora bölder över hela kroppen och dessa kunde vara lika stora som äpplen och var också väldigt variga. Mellan 50 och 80 procent av alla som fick böldpest dog, så även om dödligheten var mycket hög fanns det en chans att överleva. Blodpest yttrade sig i stora mörka fläckar på kroppen ungefär som blåmärken, men var mycket större och mörkare. Samtliga människor som fick blodpest dog. Vid lungpest började man att hosta blod och dog sedan hastigt. Även här var dödligheten 100 procent.[5]

De första sjukdomstecknen var stelhet och frusenhet. En stickande känsla uppstod. Detta följdes av en brännande hetta. I nästa fas växte en hård böld fram, vanligtvis ur armhålan eller vid ljumsken. Svullnaderna blev svarta, och fyllda med var och blod. Därefter uppstod svarta fläckar på huden på grund av inre blödningar. Den pestsmittade plågades svårt och dog vanligen inom fem dagar. Många fick i stället för bölder hög feber, angrepp på lungor och andningsvägar, blodiga upphostningar och blod i urin och avföring. Dessa offer dog snabbare, vanligen inom tre dygn och ibland så snabbt som inom ett dygn.

Enligt en officiell beräkning som presenterades för påven Clemens VII skall 42 miljoner människor ha dött i pesten. Siffran i sig är ren spekulation, men den är troligen av rätt storleksordning.[6]

Spridningshistoria[redigera | redigera wikitext]

Ett av de första kända offren för pesten var Kutluk, i staden Issyk-Kul. Staden var en handelspost mittemellan Europa och Asien.[7]

Digerdödens ankomst till Europa[redigera | redigera wikitext]

Digerdöden kom troligen till Europa från staden Kaffa på Krim där genuesarna hade en koloni. Kaffa var en viktig handelsknutpunkt och blev belägrad av mongolerna under ledning av kiptjakkhanen Jani beg, ättling till Djingis Khan. Handelsstaden stod i vägen för Jani begs expansionsplaner västerut. Pesten bröt först ut bland de anfallande styrkorna år 1346 och mongolerna försvagades betydligt av farsoten. Innan tillbakadragningen slungade dock Jani beg med hjälp av kastmaskiner in pestlik över stadens murar, som "biologiskt stridsmedel" för att slå ut stadens försvar. Därmed var också pesten innanför murarna.[8]

Panik utbröt bland försvararna innanför murarna. Fartygen som legat instängda i hamnen stormades, belägringen var bruten, och mongolerna hindrade inte längre deras avfärd. Infekterade genuesiska sjömän begav sig iväg från Kaffa till Genua, ovetandes om att de hade pesten ombord. Under resorna decimerades besättningen till följd av pesten, fartyg förliste eller drev i land och spred pesten vidare. Minst ett fartyg anlände till Messina på Sicilien och spred därigenom sjukdomen till Sydeuropa. Den stora döden förändrade också människors tankesätt. Döden fick större utrymme i konsten, många folk gjorde tavler med döden och människor med stora bölder som kom från pesten.

Digerdöden sprider sig norrut i Europa[redigera | redigera wikitext]

Från Sicilien spred sig snart pesten till Italien där den spred sig vidare norrut och västerut. I väster anlände den till Spanien för att sedan vända norrut. Till Frankrike kom den till Marseille den 1 november 1347, för att ett par månader senare vara framme vid dåvarande påvestaden Avignon, där den först bröt ut i ett kloster. Alla munkarna utom en dog över en natt. Sommaren år 1348 var pesten framme vid Paris. England hade stora områden söder om Engelska kanalen vid Calais dit smittan nådde och sedan hade den snart spridit sig över kanalen till England. Från Frankrike spred sig farsoten även österut mot Nederländerna och Tyskland.

Digerdödens ankomst till Norden[redigera | redigera wikitext]

Reliefskulptur av Carl Milles föreställande digerdöden. Folkungabrunnen i Linköping.

Norge var det första nordiska land som hemsöktes av pesten. Sommaren 1349 kom ett av Hansans handelsfartyg seglande från England och anlände till Bergen, det är oklart om fartyget hade några överlevande ombord eller om det drev omkring. De norrmän som lastade av fartyget blev snabbt sjuka och pesten hade därmed fått sitt fäste i staden. Enligt traditionell historieskrivning skall pesten spridit sig österut därifrån. Enligt Ole Jørgen Benedictow är det dock troligt att pesten redan tidigare hade börjat spridas från Oslo-trakten, men att man på grund av allmän brist på källor har fokuserat på Bergen då isländska skribenter har skrivit ned berättelsen om fartyget i Bergen.[9]

Våren 1350 spreds pesten till Sverige. Källorna är fåtaliga: det finns ett brev från kung Magnus Eriksson där han uppmanar menigheten i Linköpings stift att gå i kyrkan, skänka pengar till kyrkan att dela ut bland de fattiga, och iaktta extra hård fasta om fredagarna. Från Gotland finns också en notis om att man tillfångatagit en man som fått i uppdrag av judar att förgifta brunnar (se nedan).[10]

Enligt en dansk folksaga skall pesten kommit till landet genom att ett redlöst norskt skepp från England strandade vid Jyllands västkust. Kustbefolkningen förde i land varorna och därigenom pesten. Den fick fäste och spred sig över hela Danmark, där den mötte den pestvåg som var på väg norrut från Tyskland. Kronologin är dock osäker; Själlandskrönikan har osannolika uppgifter om att pesten skall ha härjat i landet redan 1348 och andra källor meddelar att den var kvar där 1350.[11]

Pestens härjningar i Norden har främst studerats genom ödegårdsprojektet. Resultatet var att länderna drabbades i ungefär lika mån som resten av Europa, möjligen med undantag av Finland.

Från Tyskland spred sig pesten till Ryssland och Novgorod.

Varför fick pesten så stor spridning?[redigera | redigera wikitext]

Dödsdansen blev ett populärt motiv i och med pesten.


Medeltidens syn på pesten[redigera | redigera wikitext]

Digerdödens hänsynslösa och snabba framfart skrämde människor. Ingen visste egentligen vad den fruktansvärda sjukdomen berodde på och hur den skulle stoppas. De flesta hade aldrig hört talas om sjukdomen. Olika försök gjordes för att förklara pesten.

Vissa hänvisade till övernaturliga orsaker. Det fanns de som trodde att pesten spred sig med vinden och att det gick att skydda sig genom att utestänga den förgiftade luften. Fönstren skulle ha rutor av glas eller vara täckta av vaxat tyg, så att inte luften trängde in i huset. Bara om nordanvinden blåste ren och klar omkring middagstiden, kunde den utan fara släppas in. Kom vinden söderifrån, var det livsviktigt att hålla stängt.

Trots alla kloka råd dog människor i hundratusentals; ingenting tycktes hjälpa. Många var övertygade om att jordens undergång var nära. En stor del av dessa människor menade att det gällde att leva nu, leva gott och så länge det gick. Tvärtemot läkarnas förmaningar om stillhet och försiktighet med mat och dryck och att undvika alltför stor kontakt med människor gjorde de precis vad de tyckte om; här gällde det att ta för sig av livets goda för man kunde ju faktiskt snart vara död.

Men att leva på det sättet var bara att förarga Gud ännu mer, varnade prästerna. För enligt dem var det just det som digerdöden berodde på – människorna hade syndat och Gud bestraffade dem genom digerdöden. Enda möjligheten att stoppa pesten var alltså att blidka Gud, till exempel genom att delta i botgörartåg, där människor drog fram på gatorna och vägarna i tusental klädda i trasor, barfota och ibland med ett rep runt halsen. De klagade högljutt, grät och slet sitt hår och slog sig med piskor.

 -----

Yersinia pestis

From Wikipedia, the free encyclopedia
Jump to: navigation, search
Yersinia pestisScientific classificationBinomial name
A scanning electron microscope micrograph depicting a mass of Yersinia pestis bacteria in the foregut of an infected flea.
Domain: Bacteria
Kingdom: Eubacteria
Phylum: Proteobacteria
Class: Gammaproteobacteria
Genus: Yersinia
Species: Y. pestis
Yersinia pestis
(Lehmann & Neumann, 1896)
van Loghem 1944

Yersinia pestis (formerly Pasteurella pestis) is a Gram-negative rod-shaped coccobacillus, a facultative anaerobic bacterium that can infect humans and animals.[1]

Human Y. pestis infection takes three main forms: pneumonic, septicemic, and bubonic plagues.[1] All three forms were responsible for a number of high-mortality epidemics throughout human history, including the Justinianic plague of the sixth century and the Black Death that accounted for the death of at least one-third of the European population between 1347 and 1353.[2][3][4] It has now been shown that these plagues probably originated in rodent populations in China.[5][6]

Y. pestis was discovered in 1894 by Alexandre Yersin, a Swiss/French physician and bacteriologist from the Pasteur Institute, during an epidemic of plague in Hong Kong.[7] Yersin was a member of the Pasteur school of thought. Kitasato Shibasaburō, a German-trained Japanese bacteriologist who practiced Koch's methodology, was also engaged at the time in finding the causative agent of plague.[8] However, it was Yersin who actually linked plague with Yersinia pestis. Originally named Pasteurella pestis, the organism was renamed in 1967.

Every year, thousands of cases of plague are still reported to the World Health Organization, although, with proper treatment, the prognosis for victims is now much better. A five- to six-fold increase in cases occurred in Asia during the time of the Vietnam war, possibly due to the disruption of ecosystems and closer proximity between people and animals. Plague also has a detrimental effect on non-human mammals. In the United States of America, animals such as the black-tailed prairie dog and the endangered black-footed ferret are under threat from the disease.

 


General characteristics[edit]

Y. pestis is a, non-motile, rod-shaped, facultative anaerobe with bipolar staining (giving it a safety pin appearance).[21] Similar to other Yersinia members, it tests negative for urease, lactose fermentation, and indole.[22] The closest relative is the gastrointestinal pathogen Yersinia pseudotuberculosis, and more distantly Yersinia enterocolitica.


Pathogenics and immunity[edit]

Oriental rat flea (Xenopsylla cheopis) infected with the Yersinia pestis bacterium which appears as a dark mass in the gut. The foregut (proventriculus) of this flea is blocked by a Y. pestis biofilm; when the flea attempts to feed on an uninfected host, Y. pestis is regurgitated into the wound, causing infection.

In the urban and sylvatic (forest) cycles of Y. pestis, most of the spreading occurs between rodents and fleas. In the sylvatic cycle, the rodent is wild, but, in the urban cycle, the rodent is domestic. In addition, Y. pestis can spread from the urban environment and back. Infected animal carcasses can transmit pestis to humans through blood and tissue. If the disease has progressed to the pneumonic form, humans can spread the bacterium to others by coughing and possibly sneezing.


Clinical aspects[edit]

Symptoms and disease progression[edit]

  • Bubonic plague
    • Incubation period of 2–6 days, when the bacteria is actively replicating.
    • General malaise
    • Fever
    • Headache and chills occur suddenly at the end of the incubation period
    • Swelling of lymph nodes resulting in buboes, the classic sign of bubonic plague. Most flea bites will occur on the legs, so the inguinal nodes are most frequently affected ("boubon" is Greek for "groin.")
    • Death can occur in less than 2 weeks
  • Septicemic plague
    • Hypotension
    • Hepatosplenomegaly
    • Delirium
    • Seizures in children
    • Shock
    • General malaise
    • Fever
    • Symptoms of bubonic or pneumonic plague are not always present
    • Note: Patient may die before any symptoms appear
  • Pneumonic plague (Spread person to person)
    • Fever
    • Chills
    • Coughing
    • Chest pain
    • Dyspnea
    • Hemoptysis
    • Lethargy
    • Hypotension
    • Shock
    • Symptoms of bubonic or septicemic plague are not always present[51]
    • 100% mortality if not treated

If this occurs with the classic buboes, this is considered primary, while secondary occurs after symptoms of bubonic or pneumonic infection. Since the bacteria are blood-borne, several organs can be affected, including the spleen and brain. The diffuse infection can cause an immunologic cascade to occur, leading to disseminated intravascular coagulation (DIC), which in turn results in bleeding and necrotic skin and tissue. Such a disseminated infection increases mortality to 22%.

With the exception of the buboes, the initial symptoms of plague are very similar to many other diseases, making diagnosis difficult.[52]

ICD-9 codes for the diseases caused by Y. pestis:

  • 020.0 Bubonic plague
  • 020.2 Septicemic plague
  • 020.3 Primary pneumonic plague
  • 020.4 Secondary pneumonic plague
  • 020.5 Unspecified pneumonic plague

Clinical determination[edit]

Gram's stains can confirm the presence of gram-negative rods, and in some cases the identification of the double-curved shape. An anti-F1 serology test can differentiate between different species of Yersinia, and Polymerase chain reaction (PCR) can be used to identify Y. pestis.

The protein H of the tail fiber of the bacteriophage Yersinia phage L-413C permits the differenciation between Y. pestis and Y. pseudotuberculosis", the gastro-intestinal corrolary (Kane et al.).[53]

Treatment[edit]

The traditional first line treatment for Y. pestis has been streptomycin,[54][55] chloramphenicol, tetracycline,[56] and fluoroquinolones. There is also good evidence to support the use of doxycycline or gentamicin.[57] Resistant strains have been isolated; treatment should be guided by antibiotic sensitivities where available. Antibiotic treatment alone is insufficient for some patients, who may also require circulatory, ventilator, or renal support.

In an emergency department setting, Harrison's Principles of Internal Medicine outlines the following treatment course.[58] Antibiotics within the first 24 hours are very beneficial, with intravenous being preferred in pulmonary or advanced cases. Streptomycin or gentamicin are the first-line drugs, with chloramphenicol for critically ill patients, or rarely for suspected neuro-involvement.